Sonja Bohman intervjuad

Sonja Bohman

Vattnets stillsamma värld

Av: Beata Ulvsbäck | Augusti 27, 2021

Sonja Bohmans fotografier slungar oss in i en trankil värld fylld av harmoni. Varje fotografi är som ett eget litet universum med olika känslor och färger, som om någon stannat tiden för en stund och låtit en hämta andan. Sonja fotar allt ifrån färgstarka landskap och detaljerade blommor, till makalösa droppar.

När jag pratar med Sonja känner jag mig märkbart trygg i hennes kreativa närvaro. Hon kallar sig hobbyfotograf. För Sonja verkar det handla om känslan, att fotografera lust- och rofyllt, och att medvetet inte göra sin hobby till ett arbete.

Men bakom hennes droppbilder ligger timmar och åter timmar av research, tålamod och tester. Dropparnas uttryck är stilrent komponerade och noggrant planerade. Med färg och riktning på vattnet skapas de olika komplexa och varierade formationerna.

En observant göteborgare som jag hör på dialekten att Sonja är från Stockholm, hon svänger och gungar entusiastiskt på orden på ett sätt jag inte bemästrar men älskar. Sonja bor närmre bestämt i Tyresö som ligger strax utanför Stockholm. Där lever hon tillsammans med sin man Stefan, hon har fyra söner och lika många hundar. Hon är i grunden ekonom och arbetar med bokföring till vardags.

”Det är det som sätter biffen på bordet snarare än foto”

– Det är det som sätter biffen på bordet snarare än foto, säger Sonja och skrattar. Ekonomi och bokföring – en kontrast, kan tyckas, i jämförelse med hennes kreativa och experimenterande fotograferande. Kanske är det just den kontrasten som skapar lust och längtan efter att skapa. Sonja beskriver att hon alltid varit lite småintresserad av foto, men att det riktigt tog fart och blev lättare och roligare i samband med den digitala eran kring 2004. Hon anmälde sig till en kvällskurs i digital fotografering och genom den kursen blev hon bekant med fotosidan.se. Hon blev medlem och spenderade mycket tid där.

– Jag blev väldigt inspirerad av alla fina bilder som jag såg där och tänkte att sådana där bilder ska jag också kunna ta. Sedan började jag ju träna och öva och träna och öva.

Lusten, glädjen och nyfikenheten är någonting som skiner igenom när vi pratar. Sonja berättar om sitt fotande med en stor dos passion och det råder inga tvivel om att hon älskar det hon gör.

Sonja började lära sig att fotografera bland annat makro, landskap och porträtt. Hon frågade runt i forumen på fotosidan och fick svar. Till en början fotograferade hon vardagliga motiv som djur, barn, blommor och landskap men efter dryga 10 års fotande av naturen kände hon att någonting fattades.

– Man kommer till ett läge då man känner att nu har jag tagit alla de här bilderna. Blommorna ser likadana ut, landskapet, ja det är molnen som kan variera, men jag kände att jag ville hitta någonting som kunde ge mig en nytändning i fotandet.

Sonja började ”droppa”, som hon själv beskriver det, år 2017 och är helt självlärd. Den kunskap hon idag besitter har hon fått genom att bokstavligt talat klicka sig fram. Hon började testa sig fram med vattenkranen i köket och blev snabbt biten. En lust väcktes och hon ville utveckla och experimentera vidare med vattnets oändliga rörelser och möjligheter. Sonjas gedigna arbete med vattnet kan likställas med ett avancerat forskningsarbete. För att få spännande former på vattnet räckte det inte bara med att droppa från ett håll i ett ljus. Hon blev tvungen att komma underfund med andra kreativa sätt att experimentera med dropparna.

– Jag hängde upp en plastpåse i taket som jag hade gjort ett litet, litet hål i. Då började dropparna komma lite saktare och bättre, men jag fick ju aldrig de där kollisionerna, och jag började fundera på hur folk egentligen bär sig åt, berättar Sonja.

Se hela kollektionen av Sonja Bohman

Hon gav sig ut på internet för att forska ytterligare och insåg att det finns hjälpmedel för att få till de där ultimata dropparna. Hon beställde hem en så kallad droppmaskin. Maskinen har en behållare för vatten och droppandet kan då ske per automatik. Sonja fotograferade med hjälp av denna maskin i cirka ett år innan hon återigen kände att hon ville ha mer avancerade droppar och fler färger.

Forskaren i henne drog ut på research igen.

Denna gång hittade hon en maskin med tre behållare och det är även den hon fotograferar med hjälp av idag. Denna maskin låter henne ha tre olika färger på vätskan vilket skapar fler möjligheter för spännande kompositioner. Hon berattar lustfyllt att man kan ha olika typer av vätska för olika resultat, och att det har med densiteten och viskositeten i vätskan att göra – alltså vikten och tjockheten. Exempelvis är mjölk en bra vätska att använda som nybörjare på grund av både bra vikt och tjockhet.

Men Sonja arbetar mestadels med vatten som hon färgar med antingen hushållsfärg eller akrylfärg. För att fånga dropparna i precis rätt ögonblick tar Sonja hjälp av fyra stycken manuella blixtar som, tillsammans med maskinen, är kopplade till hennes dator. Hon laborerar med plexiglas-skivor och ljus från olika håll för att få till olika effekter på vattnet.

Jag lyssnar trollbundet medan Sonja berättar om sina droppar. Det blir påtagligt hur mycket research, tålamod och nyfikenhet som ligger bakom hennes fotografier – någonting som verkligen syns i de färdiga bilderna. Som betraktare beundrar jag hennes ihärdighet och förmågan att fortsätta när andra ger upp.

Jag frågar vad det egentligen är som får henne att göra det, och Sonja svarar:

– Ja men är inte det känslan av att fånga den perfekta bilden? Jag menar, titta på en naturfotograf som kan sitta flera timmar i ett gömsle, natt efter natt. Det är lite så här också bara det att jag sover bekvämt och inte sitter ute i något myggigt tält, berättar Sonja och skrattar. Hon fortsätter:

– Den perfekta bilden har jag inte fångat än och jag kommer inte fånga den heller, för det är ju driften som människa naturligtvis. Att få till det ännu bättre, ännu roligare, ännu mera färgrikt.

Jag frågar Sonja om hon ser sig själv som en perfektionist och hon svarar ”Ja, absolut, definitivt!”

Kanske är strävan efter perfektion någonting som krävs för att hitta drivkraften att fortsätta utvecklas och utforska. För när jag hör Sonja berätta om sitt arbete hör jag en passionerad själ driven av resan mot förbättring som är fylld av experiment och utforskning. Jag hör en person som inte är rädd för att misslyckas, för det hör till, och då är det bara på’t igen.

”Fotar man vattendroppar ska man bannemig ha tålamod”

– Fotar man vattendroppar ska man bannemig ha tålamod, även om man har sitt hjälpmedel (maskinen) där så är det många bilder som går i sopen, säger Sonja. Det är både befriande och inspirerande med en person som är så driven, uppfinningsrik och påhittig. Hon fotar sina droppbilder i en hemmabyggd studio i sin källare. Många gånger blir hon kvar i flera timmar i jakten på den där perfekta bilden, och hon beskriver med humor hur maken ropar från ovanvåningen om allt går bra där nere.

Så, hur lång tid tar det då egentligen att få till den där ultimata bilden? Sonja beskriver att hon vissa dagar hittar ett flow och att hon då får så mycket bra bilder att hon inte vet vilka hon ska välja. Andra dagar är det svårare och nästan allting går i sopen. Hon pratar om ”de klassiska 10%”, alltså att 10% av bilderna hon tar blir relativt bra, varav några blir superbra och kan användas. Det är också detta arbete, att ständigt röra sig framåt, misslyckas och testa igen, som kan ses som den allra största drivkraften i hennes fotograferande.

Sonjas fotografier i flera olika storlekar. Se kollektionen och tillhörande ramar på Spart.se

Det är en konst i sig att hitta de där sakerna man blir biten av i livet. Saker som man kan försvinna iväg i och där tankarna får sväva fritt. Där den enda pressen kommer från de ramar man själv sätter upp. Vi pratar om rädslor och svårigheter vad gäller skapande och kreativitet, och Sonja menar på att hon inte har några direkta rädslor.

Däremot upplever hon att det är svårt, men också viktigt, att skapa och visa upp saker som hon själv tycker om. Att inte fastna i ett läge där skapandet anpassas efter andras tycke och smak. Sonja berättar att hon tidigare hamnat i ett sådant läge. Hon fick mycket uppmuntrande kommentarer och gillningar och började anpassa sitt innehåll efter vad andra tyckte. Men efter en tid kände Sonja att hon tappade sig själv. Hon bestämde sig för att istället gå in med inställningen att det är hennes tankar och åsikter som spelar roll, att folk får tycka precis vad de vill.

”En frusen själ”

Droppandet är en vinteraktivitet för Sonja. Hon beskriver sig själv som en frusen själ och att droppandet kom ur att hon ville hitta någonting givande att fördriva vinterhalvåret med då hon inte tycker om vintern eller att vara ute då.

– Dropparna är från september till mars, sedan plockar jag bort den utrustningen. Då längtar jag ut och se blommor och allt möjligt som finns där ute.

På sommarhalvåret brukar Sonja och hennes man Stefan vara ute och rulla längs vägarna i deras husbil. Då, när landskapet är grönskande och världen står i blom, passar det perfekt med utomhusfotografi igen. Sonja fotograferar mest landskap och makro, eller det lilla och det stora som hon själv beskriver det. Hon pratar varmt och humoristiskt om sitt fotande och beskriver makrofotograferandet som att kliva i ett par gamla tofflor.

– Då är jag hemma när jag krälar omkring och fotar blommor! säger hon och skrattar.

Sonjas fotografier besitter ett alldeles särskilt lugn och bjuder in oss till vattnets egna lilla värld där stillheten är ett faktum. Det är en sällsynt och svåruppnåelig känsla som infinner sig i kroppen när man betraktar Sonjas bilder. När den känslan väl uppnås skulle man kunna tänka sig att konstnären eller forskaren i fråga inte vill dela med sig av sin unika idé eller upptäckt. Att en egen innovation skulle kunna leda en själv till framgång om man bara håller den hemlig.

Men så resonerar inte Sonja.

– När någon frågar mig hur man går tillväga har jag alltid svarat helt korrekt och aldrig hållit någonting hemligt. För jag kan känna att då kanske deras resultat blir någonting som kan inspirera mig också i slutändan, om vi är flera som håller på. Hon berättar att hon är evigt tacksam får den hjälp och inspiration hon fått på fotosidan och att det är mycket därför hon också gärna delar med sig av sina kunskaper.

Jag slås av hennes, enligt mig, otroligt sunda inställning till skapandet och det fina i att se fotograferandet som någonting som alla ska kunna ta del av och hjälpa varandra framåt.

När jag frågar Sonja om framtiden pratar hon mycket om tiden efter fotografierna är färdiga. Efter research, genomförande och redigering, vad händer då? Sonja berättar att hon är sugen på att ställa ut sina fotografier och att det är ett mål hon har i livet. Jag förstår verkligen denna längtan och vitsen i att fysiskt få visa sina bilder för omvärlden och möta betraktarna på riktigt. Det finns någonting unikt som händer med människor när man samlas i en lokal och tillsammans upptäcker, känner och pratar. Den stillsamma världen kommer helt plötsligt till liv.

Men än råder sensommaren och Sonja har inte plockat fram sin dropputrustning. Nu är det husbilen, naturen och landskapen som gäller. Njutet och lusten får styra, hur molnen rör sig och hur blommorna växer.

Det finns någonting oerhört fint i att dela upp livet, året och fotandet på det viset. Ekonomin – det logiska och planerade, tillsammans med det forskningsdrivna och massiva arbetet kring dropparna. Livet i husbilen – det öppna och fria, tillsammans med de föränderliga landskapen och levande växterna. Kontrasterna i livet som skapar den där magin.

Det lilla och det stora, som Sonja själv säger.

Sonja Bohman

Vattnets stillsamma värld

Nyfiken på Sonjas kollektion?

Till galleriet

SPART Works / SPART House